Vissa lärare alltså...

På min skola finns en lärare som jag irriterar mig på gång på gång. Han beter sig som, jag vet inte vad, han är omogen och konstig (till exempel har han aldrig på sig någon klocka, utan frågar någon i klassen vad tiden är). Det här året har han inte kommit till psykologilektion alls flera gånger, och de gånger han överhuvudtaget visar sig i klassrummet är han 20-25 minuter försenad (hallå - tänk om någon elev ens skulle våga tänka tanken att vara så slö och försenad!). Det värsta var ändå när han efter tjugo minuter inte hade kommit (ingen av eleverna heller btw), och jag orkade verkligen inte vänta mer, jag hade annat att göra, så jag gick. Tio minuter senare gick jag tillbaks till klassrummet där han, L och J satt (vi är tre elever i psykologiklassen). "Jaha, en halvtimma sen!". Åh!! Där tar verkligen mitt tålamod slut.

Dessa gånger han kommer till lektionerna ger han oss ofta en uppgift att göra själva med hjälp av böckerna i biblioteket, och sen går han. Visst kan det vara skönt att slippa lektionen någon gång ibland, men inte såhär ofta! Det är bara själviskt av honom, han passar antagligen på att rätta läxor från sina andra klasser för att kunna ta ledigt på kvällar och helger. Men vi då? Vi som får dessa uppgifter som vi inte hinner göra klart på lektionstid? Vi måste ju sitta på kvällar och helger. Och när han tar in läxorna ger han tillbaka dem fem minuter senare, han ger dem en blick, kollar ungefär att vi inte har skrivit bla bla bla. Inget "det här var bra" eller "det här kan du göra bättre".

Jag undrar hur i hellskotta har han tänkt sig att vi ska klara slutprovet? Vi får ju ingen hjälp och vägledning alls. I höstas undervisade han i alla fall hela lektionerna, även om han läste innantill ur en bok, snabbt och otydligt. Ni vet sånt där trååååkigt (zzzz) mässande som man orkar lyssna på max en halv minut i sträck innan tankarna vandrar i väg, hur mycket man än försöker hindra dem.