Back in Sverige
Det började dock dåligt, vi körde ut på startbanan när piloten säjer att det är något fel på motorn, jaha, bara att vända tillbaks till gaten då. Där sa de att problemet kunde ta en till en och en halvtimma att lokalisera, så ville vi gå ur planet igen så fick vi göra det. Men jag var så trött så jag somnade.
Jag vaknade en timma senare av att de sa i högtalarna att de hade hittat felet, men det skulle ta upp till tre timmar att få dit motordelen och sedan laga planet. Så jag passade på att gå ur planet och köpa frukost eftersom klockan nu var nio. Vid elva, 3 timmar och 55 minuter försenat, lyfte äntligen planet (och det var ju jättekul att åka i ett plan där det hade varit fel på motorn... jag satt typ och höll andan halv flygresan för jag var rädd att de inte hade fixat felet ordentligt, haha).
Eftersom flyget var fyra timmar försenat så hade jag inte längre fem timmars väntetid i D.C., utan en. Det hade ju inte blivit så stressigt om inte flygplatsen hade varit så himla stor! Först fick jag gå till en shuttle buss, sen åkte den en bit, sen fick jag gå till ett tåg, och sen gå lite till, sen var jag framme vid min gate, med en minut till godo!
Resten av hemresan gick bra, förutom att flygningen Münich-Stockholm var väldigt skakig, då ångrade jag hade druckigt en tredje kopp kaffe! Mådde ganska illa där ett tag.
27 timmar, varav 2 timmar sömn (men många bra filmer) senare, landade jag äääntligen på Arlanda! Står där bredvid baggagebandet och väntar otåligt på mina väskor, medans jag samtidigt hoppas på att jag på något sätt ska orka lyfta av dem. Och där står jag och väntar och väntar och väntar. Bandet går runt runt runt och färre och färre väskor står kvar, men mina står inte där!! Får efter en lång stund ge upp och gå till infodisken och fylla i en delayed bagage lapp. Efter ett dygn utan sömn får jag kämpa med att hålla igen tårarna, och inte hjälper det att gubben i infon är otrevlig heller...
Så fort jag vände ryggen till och började gå mot utgången så började jag gråta massor, då gick det inte att hålla igen längre. Så jag kommer till min familj och stortjuter, haha usch. Min nio-åriga kusin stog där och bara tittade och sa ingenting, hon blev jätteförvirrad, för mamma hade tydligen tidigare sagt att hon kanske skulle gråta för att hon var så glad när jag kom. Men K tyckte att jag såg ledsen ut och inte glad, så hon visste inte vad hon skulle säja. Haha så kan det gå! Aja, nu håller jag tummarna för att mina väskor hittas snart och skickas hit ASAP!!!! Ett helt år av mitt liv ligger i de väskorna.